Jag har alltid tyckt synd om hårdrockare. Det är oftast dom som har svårast för att släppa den stil dom valde i tonåren. Antingen håller dom fast vid sina gamla boots, sina hårdrocks t-shirts, sin dåliga hygien eller det nu alldeles för tunna hårsvallet.
Jag tror inte att jag vet något mer osmakligt än riktigt tunnhåriga hårdrockarmän som vägrar att klippa sig i ett sista krampaktigt försök att hålla fast vid sin, sedan länge, förlorade ungdom. Dom uppträder ofta i par har jag upptäckt, som om skammen är lite för tung att bära ensam. Det finns i och för sig en liknande grupp i deras motsatser, dom där blonderade killarna med fönfrisyr och toksolariebränna a la -87 som man fortfarande stöter på ibland. Dom som luktar fahrenheit, bär blekta 501:or och talar lite läspande.
Som ett lysande exempel på en hårdrockare som borde klippa sig så bjuder jag på en "Ozzy shred" gjord av Santeri Ojala, aka StSanders.
5 kommentarer:
Är det då bättre att vara så mainstream som möjligt, istället för att undvika att man blir retad för att man är sig själv? Jävligt svår fråga det där.
vnikka:
Man ska ALLTID vara sig själv. Så länge man är mainstream... ;)
Hähä
Dagens gapskratt, det bästa jag sett på länge!
Ozzy borde för övrigt vara världens mest effektiva antidrogreklam, se vad som kan hända. Den gravt drogade killen som gjorde en av världens bästa låtar (paranoid) blir dagens dokusåpagubbe. Han framstår som betydligt mer stapplande än min mormor och då börjar hon närma sig de 80.
Ullis:
Visst är dom bra. Man hittar fler på adressen http://www.stsanders.com
Och ja, han stapplar mer än min mormor också och hon är 92.
Skicka en kommentar