Själva tanken med att skaffa hus inne i stan är ju att slippa naturen. I alla fall den natur som är naturligare än en villatomt. Hur som helst så har den naturligare delen av naturen invaderat mitt bostadsområde i form av en grävling.
Jag fick höra det av gatans två åldermän som var snabba med att påminna mig om knäckebröd i gummistövlarna eftersom grävlingar biter tills det knakar då benet går av. Jag lärde mig att det var en myt när jag var runt fem år så jag försökte jag berätta det, men nej, en av gubbarna hade naturligtvis en släkting som hade en bekant, vars brors bästa kompis hade blivit biten av en grävling och där knakade minsann benet och gick av innan grävlingen släppte. Slut på den diskussionen.
I vanliga fall hade jag hånat, eller i alla fall skojat, med en person som slängt ur sig en sån skröna men det gjorde jag av någon anledning inte. Varför skriker mitt intellekt stopp när det kommer till att tillrättavisa gamla människor? Ingår det i en bra uppfostran? Jag vet att min mamma lärde mig att inte ifrågasätta gamla människors tro, men myter om grävlingar!? Eller är det ungefär samma sak?
Från och med nu så kommer i alla fall ifrågasättandet av gamla människor ingå i mina barns uppfostran.
Ja, just det. Jag har placerat min blogg i
Örebro på bloggkartan.se
