Redo för nödslakt

Igår kväll sprang jag 10 km för första gången sen tidigt nittonhundratal. En sträcka som jag inte skulle ha sprungit förräns nästa vecka om det inte vore för ett tips från en viss Marcus Cato. En för mig helt okänd människa som i en bloggkommentar lät lika trovärdig som ordföranden i Svenska Friidrottsförbundet när han berättade att man inte ska harva runt på korta sträckor om man ska få bra kondis, man ska springa länge med hög puls. Tack för tipset Marcus!! Betalar du för mina sjukhuskostnader nu?

Mina 10 km bestod av två etapper; en första etapp där pulsen var hög och en andra etapp som bestod av de resterande 9 kilometrarna och en puls som antagligen fick mina tinningar att se ut som en säck med parningssugna kaniner. I 53 minuter och 32 sekunders höll kaninerna på innan jag, antagligen flämtande som värsta våldtäktsmannen, stapplade upp för trappan medans granntanterna med stora ögon tittade på.

Nu sitter jag här och känner mig som prinsessan Lillian. Gammal, handikappad och redo för nödslakt... Det verkar som om det på något sätt har kommit in grus i vänsterknät och en glasskärva i hälsenan. Idag fick jag dessutom höra av byråns enda projektledare att en bekant till honom tydligen ser en del av min motionsrunda från sitt köksfönster. Denne okände man har tydligen sett mig stappla förbi var och varannan dag de senaste 3 veckorna och hade nu äntligen fått skvallra om mig.

Nu hoppas jag bara att det här med hårdare regler för utbrända inte gäller oss som tar emot motionsråd från främmande bloggare.