Motorer har aldrig varit min grej. När jag var femton år och mina kompisar mekade moppe försökte jag göra likadant med den stora skillnaden att farsan alltid fick rycka ut och sätta ihop alla delar jag plockat isär. Själv satt jag i ett hörn med diverse verkningslösa medel och desperat försökte få mina händer rena. Jag kommer ihåg att jag hatade lukten av olja, bensin och smuts.
Det här ointresset för motorer har fortsatt i vuxen ålder och numera har alla alltid lika roligt åt mig när jag beskriver bilar med färg istället för märken, beteckningar eller hästkrafter. Det var först förra året som jag lärde mig att en sedan inte var ett bilmärke utan en klassificering. Till och med vår egen bil är för mig helt obekant. Jag känner mig hyfsat säker på att vår (min sambos) bil är från Japan, är silvermetallic och en kombi, men jag är inte riktigt säker.
Hur som helst så måste vi nu byta till vinterdäck på vår silverfärgade bil och eftersom min sambo är gravid så faller lotten på mig. Mig!!! Fattar ni? Det är som att skicka en blind på föräldramöte. Och vad ska grannarna säga när det i år är mannen i huset som tvingas stå därute och meka bil?
